Jag har levt mycket okomplicerat den senaste tiden. Försökt följa mitt hjärta och leva fullt ut och det kom sig att jag inledde något med en god vän; O. ganska nyligen. Vi har i flera år haft glimten i ögat när vi sett den andra i ögonen och när jag blev singel för ett tag sedan så kom det sig naturligt att börja utforska vari attraktionen ligger. Han bor långt borta, vi träffas inte så ofta och vi har bara försiktigt börja undersöka om vi kanske egentligen borde vara annat än vänner. Det finns inga löften och inga förväntningar, vilket har varit rätt spännande. Att i överhuvudtaget inleda något med någon jag känt så länge är någonting nytt för mig, och jag tror det skulle kunna bli bra. När jag har besökt honom har det varit väldigt trevligt. Nu är jag i en situation mot en annan kille också; B. Det är definitivt en stark attraktion oss emellan och han är helt fantastisk på att kyssas, men jag känner honom inte ännu så bra, har bara träffat honom några gånger och jag skulle behöva dejta honom för att kunna göra en rättvis bedömning av situationen och hur jag vill agera i den. Men säg då att jag går på en dejt med honom och saker spinner loss med honom innan jag har kommit fram till vad jag tycker och tänker i sitationen med O. hur ska jag agera i den situationen? Jag är helt enkelt rädd att jag ska göra något galet som gör att jag går miste om något bra på någon front, men det är en helt galen ståndpunkt att hålla. Det handlar inte om att vinna eller förlora, det handlar om att ge alla möjligheter en chans och sedan agera utifrån det som känns mest rätt för mig. Det finns även en viss sannolikhet att jag kommer möta dem båda samtidigt på en fest om jag närvarar. Vem vill jag vara i den situationen, hur vill jag agera då? Nu kanske det inte ens blir ett problem för det ena eller det andra kan mycket väl hinna rinna ut i sanden innan dess. Men idag grubblar jag. Idag känner jag mig osäker.

   Denna höst och vinter har i mångt och mycket cirkulerat kring relationer, att avsluta gamla och att skapa nya. I mitt senaste äventyr så är det en kille som jag kom samman med på en utekväll med vänner för några veckor sedan. Vi klickade oväntat bra och hade mycket gemensamt och av någon anledning så reflekterade jag över att han hade perfekt längd (vad nu det hade med saken att göra?) och när vi sprang på varandra ett par veckor senare så sattes saker i rullning, men med en låg profil och sedan dess hade jag inte träffat honom förrän jag träffade honom igår kväll.

   Igår var det fest och jag hade sett fram emot det, men när kvällen nu hade kommit var jag egentligen inte på humör. Jag hade dock givit mig sjutton på att jag skulle på den här festen och jag gjorde mig strålande fin och tog mig iväg. När jag kom dit insåg jag snart att jag bara ville vara där av en anledning. Jag gled runt och hälsade på folk, dansade lite och försökte smälta in i stämninge men det ville sig inte riktigt Det var bara honom jag ville träffa och spendera tid med. Det slog mig så hårt att det var det enda jag ville, att jag måste erkänna att jag hade svårt att ha roligt. Jag var distraherad och sökte hela tiden med blicken. Jag visste var han var, så jag mer väntade än letade. Och när han sedan dök upp så kunde jag byta några ord med honom. Men det var en fest, om man vill ha roligt så följer man strömmen och hakar inte upp sig. Detta hade jag extremt svårt med, medan han han var absolut med i festligheterna.Jag blev nästan svartsjuk på alla som tog hans uppmärksamhet och jag såg hur han dansade med andra och såg andra som han också säkerligen kysst förutom mig. Jag blir normalt inte svartsjuk i överhuvudtaget. Men jag gick dit på  helt fel grunder. Jag gick inte dit för att festa och ha trevligt och lära känna människor vilket är den inställning man bör ha på en fest. Jag insåg i efterhand att om jag nu vill träffa den här killen och lära känna honom så måste jag ju träffa honom på tu man hand, och inte sitta och hoppas på att jag ska springa in i honom på fester så att det eventuellt och kanske kan hända saker om vi båda tar intitativ åt det hållet. Jag är så trött på de där spelen. Så jag har beslutat att istället rent be om lite tid på tu man hand. Ta en fika och lära känna varandra lite och sedan se om han verkligen är så intressant som han verkar.

Visst verkar det betydligt vettigare?

   Har ni någonsin känt att det inte finns någon som egentligen har tid at lyssna eller har tid att förstå? Har ni någonsin tänkt; Varför är det aldrig någon som överaskar mig med ett besök? Varför är det ingen som slåss för min sak? Varför är det som oftast jag som tar initiativ i mina relationer?

Jag har känt så.

Jag har känt mig övergiven och jag har försökt få uppmärksamhet och en viktig plats i människors liv genom att le och se saker från den ljusa sidan, genom att lyssna och vara trevlig och närvarande men med lagom mycket skärpa för att på inget sätt vara ett offer.  Men ändå så envisas jag med att känna att jag är den som måste sträcka mig ut, att om jag tystnar och inte skickar de där meddelandena eller inte går ut och aktivt visar att jag existerar så kommer de att glömma bort mig. Men jag vägrar tro på dessa vanföreställningar. Jag vill tro att jag är en viktig människa, och jag vet att jag påverkar människors liv och jag startar denna blogg i ett projekt att slå undan dessa idéer om mig själv genom total ärlighet. Jag tänker vara rättfram om mina känslor och upplevelser och jag tänker vara rättfram om mina relationer. Söka ärlighet och sanning i vad jag känner och tänker och att konfrontera siutioner och reaktioner mot frågan: Är detta en person jag vill vara?

Vill ni följa med på min resa?