Jag tycker det är dags nu att jag finner honom. Den person som jag känt finns där ute ändå sedan jag var liten. En person som speglar mitt sken och lyser minst lika starkt. För den jag söker kommer att stå upp för min sak, kämpa för att vinna mig, han kommer söka mig också och han kommer utstråla värme och trygghet och vara en jämlike och vi kommer dela en villkorslös kärlek med öppenhet och ärlighet och passion som binder oss medan vi lever våra varsina liv sida vid sida.

Jag har känt din närhet under hela mitt liv, precis utom räckhåll. Jag har känt dig hålla om mig när jag legat i sjukdom och känt mig värnlös. Du är min ledstjärna. Jag är redo för dig nu.

  Jag har försökt rycka upp mig ur det vemod som dominerat mig de senaste två dagarna. Jag har försöker vinkla mina tankar bort från B. och lördagens upplevelse. Jag frågade honom idag om han ville ses på tu man hand snart och han sa han skulle vara upptagen i det närmaste och men kanske efter sen nåt tag. Det betyder att han som det är just nu inte är särskilt intresserad av att utforska den attraktion som är mellan oss. Vad det ligger i spelar ingen större roll för det innebär att jag än en gång fallit i fällan av att sukta en otillgänglig man, jag blir bättre och bättre på att se när jag håller på att falla i fällan och att rycka upp mig. Men det svider likförbannat. Han har givit mig intrycket, vid de få gånger vi träffats att han kanske hade kunnat ha kvalitéer som liknar den jag söker. Men är han inte så intresserad sår är han inte intressant. Jag kan inte ödsla tid på det. Övergivenheten är gamla så och det ser ut som att jag måste släppa taget och gå vidare. Och är det meningen trots allt och han är för mig, så kommer det att visa sig med tiden.