Varför denna osäkerhet och oärlighet hos folk. Varför spela spel?

   Min erfarenhet ligger i att om man känner något för någon så ska man uttrycka det i handling och/eller ord, och sedan är det upp till den andre att ge respons. Man har i grund och botten inga förpliktelser mot andra människor. Man har bara ansvar att leva sitt egna liv fullt ut. Sedan ska man förstås respektera den andras respons och uttryck. Man märker dock ändå att när man väl uttryckt sin sida av saken så har man gjort allt man kan och då kan man aldrig ångra något. Man kan känna sig ledsen om man byggt förväntningar, och tro att man vill ångra sig för att det gör ont, men i grund och botten ångrar man sig långt mer av att göra ingenting och att ödsla tid på att undra.

   En annan sak många pysslar med är att de känner en sak och sedan hoppas på att deras partner ska gissa till sig det, eller bara "råka göra rätt" så man blir nöjd. Har en väninna som nämnde att hon tyckte hon fick för lite uppmärksamhet av sin kille, men istället för att säga det på lämpligt sätt så satt hon och mådde dåligt över det. Varför? Varför inte vara skrupulöst ärligt. Inte för att den andra parten ska ändra sig, men så att man förstår varandra, förklarar för varandra varför man lever och agerar som man gör. Så småning om kommer man fram till om saker fungerar eller om man försöker passa in saker i en mall man önskar som inte passar, och kanske kan man då komma ur det utan att de båda parterna blivit alltför skadade på vägen.

  Jag har försökt rycka upp mig ur det vemod som dominerat mig de senaste två dagarna. Jag har försöker vinkla mina tankar bort från B. och lördagens upplevelse. Jag frågade honom idag om han ville ses på tu man hand snart och han sa han skulle vara upptagen i det närmaste och men kanske efter sen nåt tag. Det betyder att han som det är just nu inte är särskilt intresserad av att utforska den attraktion som är mellan oss. Vad det ligger i spelar ingen större roll för det innebär att jag än en gång fallit i fällan av att sukta en otillgänglig man, jag blir bättre och bättre på att se när jag håller på att falla i fällan och att rycka upp mig. Men det svider likförbannat. Han har givit mig intrycket, vid de få gånger vi träffats att han kanske hade kunnat ha kvalitéer som liknar den jag söker. Men är han inte så intresserad sår är han inte intressant. Jag kan inte ödsla tid på det. Övergivenheten är gamla så och det ser ut som att jag måste släppa taget och gå vidare. Och är det meningen trots allt och han är för mig, så kommer det att visa sig med tiden. 

Jag har levt mycket okomplicerat den senaste tiden. Försökt följa mitt hjärta och leva fullt ut och det kom sig att jag inledde något med en god vän; O. ganska nyligen. Vi har i flera år haft glimten i ögat när vi sett den andra i ögonen och när jag blev singel för ett tag sedan så kom det sig naturligt att börja utforska vari attraktionen ligger. Han bor långt borta, vi träffas inte så ofta och vi har bara försiktigt börja undersöka om vi kanske egentligen borde vara annat än vänner. Det finns inga löften och inga förväntningar, vilket har varit rätt spännande. Att i överhuvudtaget inleda något med någon jag känt så länge är någonting nytt för mig, och jag tror det skulle kunna bli bra. När jag har besökt honom har det varit väldigt trevligt. Nu är jag i en situation mot en annan kille också; B. Det är definitivt en stark attraktion oss emellan och han är helt fantastisk på att kyssas, men jag känner honom inte ännu så bra, har bara träffat honom några gånger och jag skulle behöva dejta honom för att kunna göra en rättvis bedömning av situationen och hur jag vill agera i den. Men säg då att jag går på en dejt med honom och saker spinner loss med honom innan jag har kommit fram till vad jag tycker och tänker i sitationen med O. hur ska jag agera i den situationen? Jag är helt enkelt rädd att jag ska göra något galet som gör att jag går miste om något bra på någon front, men det är en helt galen ståndpunkt att hålla. Det handlar inte om att vinna eller förlora, det handlar om att ge alla möjligheter en chans och sedan agera utifrån det som känns mest rätt för mig. Det finns även en viss sannolikhet att jag kommer möta dem båda samtidigt på en fest om jag närvarar. Vem vill jag vara i den situationen, hur vill jag agera då? Nu kanske det inte ens blir ett problem för det ena eller det andra kan mycket väl hinna rinna ut i sanden innan dess. Men idag grubblar jag. Idag känner jag mig osäker.