Har ni någonsin känt att det inte finns någon som egentligen har tid at lyssna eller har tid att förstå? Har ni någonsin tänkt; Varför är det aldrig någon som överaskar mig med ett besök? Varför är det ingen som slåss för min sak? Varför är det som oftast jag som tar initiativ i mina relationer?

Jag har känt så.

Jag har känt mig övergiven och jag har försökt få uppmärksamhet och en viktig plats i människors liv genom att le och se saker från den ljusa sidan, genom att lyssna och vara trevlig och närvarande men med lagom mycket skärpa för att på inget sätt vara ett offer.  Men ändå så envisas jag med att känna att jag är den som måste sträcka mig ut, att om jag tystnar och inte skickar de där meddelandena eller inte går ut och aktivt visar att jag existerar så kommer de att glömma bort mig. Men jag vägrar tro på dessa vanföreställningar. Jag vill tro att jag är en viktig människa, och jag vet att jag påverkar människors liv och jag startar denna blogg i ett projekt att slå undan dessa idéer om mig själv genom total ärlighet. Jag tänker vara rättfram om mina känslor och upplevelser och jag tänker vara rättfram om mina relationer. Söka ärlighet och sanning i vad jag känner och tänker och att konfrontera siutioner och reaktioner mot frågan: Är detta en person jag vill vara?

Vill ni följa med på min resa?