Jag tycker det är dags nu att jag finner honom. Den person som jag känt finns där ute ändå sedan jag var liten. En person som speglar mitt sken och lyser minst lika starkt. För den jag söker kommer att stå upp för min sak, kämpa för att vinna mig, han kommer söka mig också och han kommer utstråla värme och trygghet och vara en jämlike och vi kommer dela en villkorslös kärlek med öppenhet och ärlighet och passion som binder oss medan vi lever våra varsina liv sida vid sida.

Jag har känt din närhet under hela mitt liv, precis utom räckhåll. Jag har känt dig hålla om mig när jag legat i sjukdom och känt mig värnlös. Du är min ledstjärna. Jag är redo för dig nu.

   Har ni någonsin känt att det inte finns någon som egentligen har tid at lyssna eller har tid att förstå? Har ni någonsin tänkt; Varför är det aldrig någon som överaskar mig med ett besök? Varför är det ingen som slåss för min sak? Varför är det som oftast jag som tar initiativ i mina relationer?

Jag har känt så.

Jag har känt mig övergiven och jag har försökt få uppmärksamhet och en viktig plats i människors liv genom att le och se saker från den ljusa sidan, genom att lyssna och vara trevlig och närvarande men med lagom mycket skärpa för att på inget sätt vara ett offer.  Men ändå så envisas jag med att känna att jag är den som måste sträcka mig ut, att om jag tystnar och inte skickar de där meddelandena eller inte går ut och aktivt visar att jag existerar så kommer de att glömma bort mig. Men jag vägrar tro på dessa vanföreställningar. Jag vill tro att jag är en viktig människa, och jag vet att jag påverkar människors liv och jag startar denna blogg i ett projekt att slå undan dessa idéer om mig själv genom total ärlighet. Jag tänker vara rättfram om mina känslor och upplevelser och jag tänker vara rättfram om mina relationer. Söka ärlighet och sanning i vad jag känner och tänker och att konfrontera siutioner och reaktioner mot frågan: Är detta en person jag vill vara?

Vill ni följa med på min resa?