Varför denna osäkerhet och oärlighet hos folk. Varför spela spel?

   Min erfarenhet ligger i att om man känner något för någon så ska man uttrycka det i handling och/eller ord, och sedan är det upp till den andre att ge respons. Man har i grund och botten inga förpliktelser mot andra människor. Man har bara ansvar att leva sitt egna liv fullt ut. Sedan ska man förstås respektera den andras respons och uttryck. Man märker dock ändå att när man väl uttryckt sin sida av saken så har man gjort allt man kan och då kan man aldrig ångra något. Man kan känna sig ledsen om man byggt förväntningar, och tro att man vill ångra sig för att det gör ont, men i grund och botten ångrar man sig långt mer av att göra ingenting och att ödsla tid på att undra.

   En annan sak många pysslar med är att de känner en sak och sedan hoppas på att deras partner ska gissa till sig det, eller bara "råka göra rätt" så man blir nöjd. Har en väninna som nämnde att hon tyckte hon fick för lite uppmärksamhet av sin kille, men istället för att säga det på lämpligt sätt så satt hon och mådde dåligt över det. Varför? Varför inte vara skrupulöst ärligt. Inte för att den andra parten ska ändra sig, men så att man förstår varandra, förklarar för varandra varför man lever och agerar som man gör. Så småning om kommer man fram till om saker fungerar eller om man försöker passa in saker i en mall man önskar som inte passar, och kanske kan man då komma ur det utan att de båda parterna blivit alltför skadade på vägen.

   Relationer vi skapar över internet är bra märkliga. Det finns en kille som jag nyligen börjat prata mer med som jag aldrig träffat (som man säger) "IRL" och jag vet inte om jag skulle våga heller. Vi har pratat om diverse mellan himmel och jord men framförallt har det cirkulerat kring sex i slutändan och då gått in på ganska friska detaljer om vad som är intressant och inte. Jag är en öppen person som kan prata om dessa saker med vänner också, men jag är tycker också om att kunna ha vissa intima hemligheter med min partner, så det känns lite som ett blottläggande att han vet dessa saker om mig innan han ens träffat mig. Hur som helst så har det blivit ett enda långt intensivt samtal och han har börjat tycka att han vill träffa mig, och kanske även införliva en del av de sexuella saker vi pratat om, men menar ändå på att han är intresserad av mig som helhet. Jag betvivlar detta starkt. Hans idé om mig har blivit stark, men han har nog inte sett mig i min helhet. Jag är dock attraherad av tanken om äventyr, vilket är en mkt ansvarslös och farlig känsla i ett sådant här sammanhang. Men jag försöker tänka mig för och tänka;

Vem är jag egentligen?

Är jag en person som går ut och söker sexuella kontakter via internet?

På något plan känns det hela destruktivt, men samtidigt som att det skulle kunna vara en fom av bekräftelse som jag hungrar efter. Behon av bekräftelse är också en farlig ledstjärna. Så vad göra? Jo fortsätta samtalet, en vän på internet man kan vara öppen med ska inte heller underskattas. Och så länge man är ärlig så ska det nog vara lugnt. Men att skapa relationer på detta sätt är ändå en märklig sak.

   Jag tycker det är dags nu att jag finner honom. Den person som jag känt finns där ute ändå sedan jag var liten. En person som speglar mitt sken och lyser minst lika starkt. För den jag söker kommer att stå upp för min sak, kämpa för att vinna mig, han kommer söka mig också och han kommer utstråla värme och trygghet och vara en jämlike och vi kommer dela en villkorslös kärlek med öppenhet och ärlighet och passion som binder oss medan vi lever våra varsina liv sida vid sida.

Jag har känt din närhet under hela mitt liv, precis utom räckhåll. Jag har känt dig hålla om mig när jag legat i sjukdom och känt mig värnlös. Du är min ledstjärna. Jag är redo för dig nu.

  Jag har försökt rycka upp mig ur det vemod som dominerat mig de senaste två dagarna. Jag har försöker vinkla mina tankar bort från B. och lördagens upplevelse. Jag frågade honom idag om han ville ses på tu man hand snart och han sa han skulle vara upptagen i det närmaste och men kanske efter sen nåt tag. Det betyder att han som det är just nu inte är särskilt intresserad av att utforska den attraktion som är mellan oss. Vad det ligger i spelar ingen större roll för det innebär att jag än en gång fallit i fällan av att sukta en otillgänglig man, jag blir bättre och bättre på att se när jag håller på att falla i fällan och att rycka upp mig. Men det svider likförbannat. Han har givit mig intrycket, vid de få gånger vi träffats att han kanske hade kunnat ha kvalitéer som liknar den jag söker. Men är han inte så intresserad sår är han inte intressant. Jag kan inte ödsla tid på det. Övergivenheten är gamla så och det ser ut som att jag måste släppa taget och gå vidare. Och är det meningen trots allt och han är för mig, så kommer det att visa sig med tiden. 

Jag har levt mycket okomplicerat den senaste tiden. Försökt följa mitt hjärta och leva fullt ut och det kom sig att jag inledde något med en god vän; O. ganska nyligen. Vi har i flera år haft glimten i ögat när vi sett den andra i ögonen och när jag blev singel för ett tag sedan så kom det sig naturligt att börja utforska vari attraktionen ligger. Han bor långt borta, vi träffas inte så ofta och vi har bara försiktigt börja undersöka om vi kanske egentligen borde vara annat än vänner. Det finns inga löften och inga förväntningar, vilket har varit rätt spännande. Att i överhuvudtaget inleda något med någon jag känt så länge är någonting nytt för mig, och jag tror det skulle kunna bli bra. När jag har besökt honom har det varit väldigt trevligt. Nu är jag i en situation mot en annan kille också; B. Det är definitivt en stark attraktion oss emellan och han är helt fantastisk på att kyssas, men jag känner honom inte ännu så bra, har bara träffat honom några gånger och jag skulle behöva dejta honom för att kunna göra en rättvis bedömning av situationen och hur jag vill agera i den. Men säg då att jag går på en dejt med honom och saker spinner loss med honom innan jag har kommit fram till vad jag tycker och tänker i sitationen med O. hur ska jag agera i den situationen? Jag är helt enkelt rädd att jag ska göra något galet som gör att jag går miste om något bra på någon front, men det är en helt galen ståndpunkt att hålla. Det handlar inte om att vinna eller förlora, det handlar om att ge alla möjligheter en chans och sedan agera utifrån det som känns mest rätt för mig. Det finns även en viss sannolikhet att jag kommer möta dem båda samtidigt på en fest om jag närvarar. Vem vill jag vara i den situationen, hur vill jag agera då? Nu kanske det inte ens blir ett problem för det ena eller det andra kan mycket väl hinna rinna ut i sanden innan dess. Men idag grubblar jag. Idag känner jag mig osäker.

   Denna höst och vinter har i mångt och mycket cirkulerat kring relationer, att avsluta gamla och att skapa nya. I mitt senaste äventyr så är det en kille som jag kom samman med på en utekväll med vänner för några veckor sedan. Vi klickade oväntat bra och hade mycket gemensamt och av någon anledning så reflekterade jag över att han hade perfekt längd (vad nu det hade med saken att göra?) och när vi sprang på varandra ett par veckor senare så sattes saker i rullning, men med en låg profil och sedan dess hade jag inte träffat honom förrän jag träffade honom igår kväll.

   Igår var det fest och jag hade sett fram emot det, men när kvällen nu hade kommit var jag egentligen inte på humör. Jag hade dock givit mig sjutton på att jag skulle på den här festen och jag gjorde mig strålande fin och tog mig iväg. När jag kom dit insåg jag snart att jag bara ville vara där av en anledning. Jag gled runt och hälsade på folk, dansade lite och försökte smälta in i stämninge men det ville sig inte riktigt Det var bara honom jag ville träffa och spendera tid med. Det slog mig så hårt att det var det enda jag ville, att jag måste erkänna att jag hade svårt att ha roligt. Jag var distraherad och sökte hela tiden med blicken. Jag visste var han var, så jag mer väntade än letade. Och när han sedan dök upp så kunde jag byta några ord med honom. Men det var en fest, om man vill ha roligt så följer man strömmen och hakar inte upp sig. Detta hade jag extremt svårt med, medan han han var absolut med i festligheterna.Jag blev nästan svartsjuk på alla som tog hans uppmärksamhet och jag såg hur han dansade med andra och såg andra som han också säkerligen kysst förutom mig. Jag blir normalt inte svartsjuk i överhuvudtaget. Men jag gick dit på  helt fel grunder. Jag gick inte dit för att festa och ha trevligt och lära känna människor vilket är den inställning man bör ha på en fest. Jag insåg i efterhand att om jag nu vill träffa den här killen och lära känna honom så måste jag ju träffa honom på tu man hand, och inte sitta och hoppas på att jag ska springa in i honom på fester så att det eventuellt och kanske kan hända saker om vi båda tar intitativ åt det hållet. Jag är så trött på de där spelen. Så jag har beslutat att istället rent be om lite tid på tu man hand. Ta en fika och lära känna varandra lite och sedan se om han verkligen är så intressant som han verkar.

Visst verkar det betydligt vettigare?

   Har ni någonsin känt att det inte finns någon som egentligen har tid at lyssna eller har tid att förstå? Har ni någonsin tänkt; Varför är det aldrig någon som överaskar mig med ett besök? Varför är det ingen som slåss för min sak? Varför är det som oftast jag som tar initiativ i mina relationer?

Jag har känt så.

Jag har känt mig övergiven och jag har försökt få uppmärksamhet och en viktig plats i människors liv genom att le och se saker från den ljusa sidan, genom att lyssna och vara trevlig och närvarande men med lagom mycket skärpa för att på inget sätt vara ett offer.  Men ändå så envisas jag med att känna att jag är den som måste sträcka mig ut, att om jag tystnar och inte skickar de där meddelandena eller inte går ut och aktivt visar att jag existerar så kommer de att glömma bort mig. Men jag vägrar tro på dessa vanföreställningar. Jag vill tro att jag är en viktig människa, och jag vet att jag påverkar människors liv och jag startar denna blogg i ett projekt att slå undan dessa idéer om mig själv genom total ärlighet. Jag tänker vara rättfram om mina känslor och upplevelser och jag tänker vara rättfram om mina relationer. Söka ärlighet och sanning i vad jag känner och tänker och att konfrontera siutioner och reaktioner mot frågan: Är detta en person jag vill vara?

Vill ni följa med på min resa?